Me, myself and I

I fredags var det dags för pansarbataljonens årliga höstfest. Denna gång dock utan balklänning, till alla damers stora förtret. Det var en trevlig tillställning och mina fötter ömmar fortfarande efter idogt dansande i olämpligt höga klackar. Jag tycker ju att mat är trevligt och denna gång serverades följande kulinariska rätter: Laxtartar till förrätt, helstekt oxfilé med Karl Johansvamprisotto samt en vit chokladparfait med passionsfrukt som en söt avslutning. Många beklagade sig över att det var risotto till köttet, min mor jämförde det med att svära i kyrkan, men som den sanna risälskare jag är (det är fullt möjligt att jag är en reinkarnerad kines), njöt jag av maten.

För första gången fick makarna Winblad von Walter inte sitta brevid varandra, eftersom vi blivit just makarna WvW. Jag fick en mycket trevlig bordsherre i trettiofemårsåldern och vi hade jättetrevligt. Klas satt med hans fru och de verkade också klicka. Det var otroligt mycket folk och tre av Klas fyra syskon var på plats.

En av de trevligaste sakerna med kvällen var dock på vägen hem. Jag slängde iväg ett sms till en kompis om att jag satt på Rönnbäcks och åt lite mat och innan jag visste ordet av satt hela det gamla killgäng som jag umgåtts så mycket med förut vid vårt bord och det var jättekul att se dem alla. En del har ju flyttat till Luleå och bildat familj,  andra har blivit sambo eller bott utomlands och vi umgås inte på samma sätt som förut. Därför var det väldigt roligt att se dem igen. Jag hoppas att det inte dröjer lika länge till nästa gång! Jag gillar er!